Senaste nytt

Tisdagen den 3 April vaknade jag lite tidigare än de andra. Jag gick ner till köket och åt lite frukost trots att vi om några timmar skulle bege oss till Joseps föräldrar för att äta lite äkta hemma gjord Paella. Alltid bra att ha något i magen. Eftersom skaldjur tycks vara en av komponenterna i Paella tänkte jag att det är bäst att vara förberedd.

Man kan aldrig så noga veta, sa Nalle Puh.

Det hade regnat på morgonen. Lisa var ledsen för att vi inte hade kunnat åka till stranden. Jag satte mig i baksätet, i mitten, bältet for på av gammal vana och spändes runt min smala midja.

Det gick så fort. Bilen lydde inte chaufförens vilja att svänga i kurvan och stöten runt min midja vid kollisionen med den mötande bilen kändes så kraftig. Utan glasögon stapplade jag ut ur bilen tillsammans med E. Jag kunde inte se, det kändes inte bra, jag lade mig ner på den våta asfalten. En man kom och kände på min mage, ingenting brutet. Jag fick tillbaka mina hela men aningen sneda glasögon.

Inte ens polisen kunde engelska. Ambulans personalen sa att det var bättre ställt på sjukhuset, där var de bättre utbildade och kunde nog bättre engelska. Så var det tyvärr inte.

Josep fick agera tolk mest hela dagen och natten. Röntgen bilderna visade att jag hade en benkota i nedre delen av ryggen (L2) som vid kollisionen hade pressats samman en del (15%).

Två nätter och tre dagar i Hospital de Terrassa gick förbi ganska snabbt. Att ta kontakt med familjen hemma i Finland var nog det mest smärtsamma under hela sjukhus vistelsen. Jag har haft hemlängtan förut, men den hemlängtan som jag kände efter olyckan slog nog alla rekord.

Ortopeden kom samma kväll, tisdagen den 3 April, och justerade min blivande korsett runt min smala kropp. Han var den första som kunde tilltala mig med en hel mening på engelska. Han berättade att jag kunde gå hem följande dag. Men från och med nu måste jag hålla min rygg absolut rak och så länge jag inte ligger rak lång i min säng måste jag bära korsetten.

Två stycken Farbror Doktor och en Fru Doktor kom och hälsa på mig följande dag. Jag kände mig passligt svag. Morgonmålet jag äntligen fick efter all dropp-mat föregående dag hölls inte i mig. Doktorerna tyckte det var bäst att jag stannade kvar en natt till på sjukhuset. Sakta men säkert kändes det lite bättre, lunchen och middagen stanna i magen. När mina vänner kom för att hälsa på mig orkade jag sitta bredvid min säng med min nya korsett.

På torsdagen lät de mig åka hem till Josep igen. På fredag morgonen var jag i så pass gott skick att jag vågade ta mig med flyget tillbaka till Bradford igen. Josep bar mitt bagage och på flygplatsen fick jag säga adjö till hans föräldrar som har varit ett stor stöd under hela resans gång.

Mina vänner har hämtat mat från butiken, duschat med mig, hjälpt mig att klä på och av mig och sett till att jag räcks till allt jag behöver utan att böja på mig. Utan dem vet jag inte vad jag skulle göra.
Ett tack räcker lixom inte riktigt till.

Nu ska det bli en lugn och stilla påskhelg för mig. Bradford college har påsk ledigt hela nästa vecka, och sista föreläsningarna hade jag innan påsklovet. Engelska Farbror Doktor hoppas jag få se på tisdagen och hur det blir med praktiken får vi se.

Jag är glad över att det inte gick värre. Och korsetten har jag redan börjat vänja mig vid. Helst av allt skulle jag vilja hoppa på ett flyg hem till Finland nu på momangen. Men när allt kommer omkring är det nog bättre att vila ordentligt innan en längre flygresa. Ska samla mina krafter och sedan kommer jag snart hem igen!

Hälsningar från en lite tillplattad men levande
Runa-Linn